Imorgon ska vi få hämta Stella i Boden. Eller närmare bestämmt 2 mil norr om Boden, i ingenmanslans.
Det hela började med att våra två barn började bli så stora, A är 3 ½ år och E är 1 ½ år. Bebissuget kom smygandes fast jag trodde att jag aldrig skulle få det igen. Eller jag hade intalat mig det i alla fall. Min man prottesterade högljutt och jag förstod att det är bara att fortsätta intala mig att jag inte vill ha fler barn.
Samtidigt har jag en underbar son som älskar allt som har med djur att göra. Han kan många fler sorters arter och raser än jag och blir alldeles salig bara han ser en myra. Han vill ta in dom och sköta om dom. F och jag har pratat om att skaffa en hund ett tag. Och nu när jag pluggar på distans kändes tajmingen perfekt. A är eld och lågor!
Så får jag ingen bebis får det bli en valp i stället. Många säger dessutom att det är mer jobb med en valp än en bebis så nog får jag att göra. Är ju en ganska rastlös person som gärna vill ha något att göra hela tiden, och någon att ta hand om.
Vi bestämmde oss för en liten, familjevänlig hundras och hittade en uppfödare som just hade fått 7 st valpar. Så vi åkte upp och hälsade på och föll såklart pladdask. Hade bestämmt att inte säga något till A men det gick ju inte att låta bli när han hela tiden vill fånga fåglar och ta in, eller surrar om en hund eller katt. Det var en underbar syn att se när han förstod att vi verkligen ska få hem en liten valp. Vi hade några namnförslag och han bestämmde direkt att hon ska heta Stella. Han har knappt pratat om annat sedan dess. Det ska bli roligt att se hur E som är så pass liten än, reagerar. Hon kommer nog bli förtjust.
Så, nu pluggar jag hundböcker istället för pedagogiska teorier som jag kanske borde. Måste ju lära mig allt som finns om denna värld och grupp av människor som jag aldrig varit medlem i förut: "vi-som-har-hund-människorna".
Det hela började med att våra två barn började bli så stora, A är 3 ½ år och E är 1 ½ år. Bebissuget kom smygandes fast jag trodde att jag aldrig skulle få det igen. Eller jag hade intalat mig det i alla fall. Min man prottesterade högljutt och jag förstod att det är bara att fortsätta intala mig att jag inte vill ha fler barn.
Samtidigt har jag en underbar son som älskar allt som har med djur att göra. Han kan många fler sorters arter och raser än jag och blir alldeles salig bara han ser en myra. Han vill ta in dom och sköta om dom. F och jag har pratat om att skaffa en hund ett tag. Och nu när jag pluggar på distans kändes tajmingen perfekt. A är eld och lågor!
Så får jag ingen bebis får det bli en valp i stället. Många säger dessutom att det är mer jobb med en valp än en bebis så nog får jag att göra. Är ju en ganska rastlös person som gärna vill ha något att göra hela tiden, och någon att ta hand om.
Vi bestämmde oss för en liten, familjevänlig hundras och hittade en uppfödare som just hade fått 7 st valpar. Så vi åkte upp och hälsade på och föll såklart pladdask. Hade bestämmt att inte säga något till A men det gick ju inte att låta bli när han hela tiden vill fånga fåglar och ta in, eller surrar om en hund eller katt. Det var en underbar syn att se när han förstod att vi verkligen ska få hem en liten valp. Vi hade några namnförslag och han bestämmde direkt att hon ska heta Stella. Han har knappt pratat om annat sedan dess. Det ska bli roligt att se hur E som är så pass liten än, reagerar. Hon kommer nog bli förtjust.
Så, nu pluggar jag hundböcker istället för pedagogiska teorier som jag kanske borde. Måste ju lära mig allt som finns om denna värld och grupp av människor som jag aldrig varit medlem i förut: "vi-som-har-hund-människorna".
